﻿global metapost
högsta.Id 0

metapost
Status publicerad
Källid 1248
Titel Grundbegrepp och grundläggande principer inom SSM:s verksamhet (promemoria)
Titel.kortform Grundbegrepp och grundläggande principer inom SSM:s verksamhet
Titel.dokumentnr SSMFS 2008:7
Titel.överordnad Strålsäkerhetsmyndighetens författningssamling
Utgivningsår 2010
Utgåvenr
Ställe
ISBN-kod
ISSN-kod 2000-0987
Bakgrund
SAB-kod
Utgivare.1.urspr.organisation Strålsäkerhetsmyndigheten
Utgivare.2.nu.organisation
Klassifikationssystem.1.namn
Klassifikationssystem.1.kortnamn
Klassifikationssystem.1.url
Klassifikationssystem.1.beskrivning
Tolka.OKGR-märkning baraOmInteOrdklassSjälvklar
Tolka.skillnadTermSynonym.förvalt troligenIngenSkillnad
Tolka.skillnadTermSynonym.sv troligenIngenSkillnad

svTE strålsäkerhet
svDF strålskydd, säkerhet, fysiskt skydd och icke-spridning
svRETE strålskydd
RIFR Extensionell definition!/HNI

svTE strålskydd
svDF skydd av människa och miljö mot skadlig verkan av strålning genom berättigande av användning, optimering av skyddsåtgärder samt begränsning av stråldoser och exponeringsrisker
svAN Definitionen knyter an till den definition som ges enligt de internationella grundläggande standarderna. Genom definitionen tydliggörs att strålskyddsbegreppet innefattar de grundläggande principer för strålskydd som sedan många år har förespråkats av den internationella strålskyddskommissionen, ICRP, dvs. att strålskyddet ska baseras på berättigande, optimering och användning av dosgränser. Definitionen omfattar även skyddsåtgärder för icke-joniserande strålning genom tillägget om att begränsa exponeringsrisker. Dessutom innefattar strålskyddsbegreppet åtgärder för begränsning av skadlig verkan av strålning på människa och miljö i situationer då de förebyggande säkerhetsåtgärderna inte har haft avsedd effekt. Detta innebär att säkerhetsåtgärder och strålskyddsåtgärder är komplementära i många situationer. Vid bedömningen av vad som är skadligt är det den totala effekten som är avgörande, vilket innebär att viss negativ effekt av strålningsanvändning kan accepteras om nyttan av användningen överväger.

svTE säkerhet
svSA vid strålsäkerhet
svUPTE kärnsäkerhet
svDF skydd mot skadlig verkan av strålning genom hög kvalitet i konstruktion och drift, förebyggande av fel på utrustning, felaktigt handlande eller annan omständighet som kan leda till olycka samt haverihantering och begränsning och fördröjning av utsläpp om en olycka ändå sker
svAN Definitionen knyter an till de definitioner av begreppen kärnsäkerhet (Nuclear Safety) och säkerhet (Safety) som används internationellt inom främst det kärntekniska området, men även inom verksamheter där strålkällor används. Genom definitionen tydliggörs att säkerhetsbegreppet avser dels åtgärder för att uppnå hög kvalitet i konstruktioner och driftförhållanden, dels åtgärder för att förebygga händelser och omständigheter som kan leda till spridning av radioaktiva ämnen eller skadlig verkan av strålning, dels åtgärder för att hantera olyckshändelser så att olycksförlopp och utsläpp begränsas. Definitionen är mer allmänt formulerad än t.ex. IAEA:s och kärnsäkerhetsdirektivets (2009/71/Euratom) definition av begreppet kärnsäkerhet, så att säkerhetsbegreppet kan användas för alla verksamheter där joniserande eller icke-joniserande strålning används eller uppkommer.
enUPTE nuclear safety

svTE fysiskt skydd
svSA strålning
svDF skydd av verksamheter, anläggningar och utrustningar mot intrång, obehörigt handhavande, stöld, sabotage eller annan påverkan som kan medföra skadlig verkan av strålning
svAN Definitionen knyter an till internationella definitioner av begreppen Security och Nuclear Security, men termen fysiskt skydd ändras inte då den är väl inarbetad nationellt. I den nuvarande svenska lagstiftningen ingår fysiskt skydd i kärnsäkerhetsbegreppet. Åtgärder för att upprätthålla säkerheten och åtgärder för att upprätthålla det fysiska skyddet kan i vissa fall vara desamma, men är vanligen artskilda. Det finns således skäl att särskilja begreppen. Här avses de specifika åtgärder som behövs för att skydda verksamheter och anläggningar där det finns radioaktiva ämnen eller utrustningar som kan alstra strålning mot intrång i byggnader och andra utrymmen eller informationssystem, obehörigt handhavande och stöld av ämnen, information och utrustningar, sabotage eller annan påverkan som kan medföra skadlig verkan av strålning. 

svTE icke-spridning
svUPTE NPT
svUPTE Nuclear Non-Proliferation Treaty
svDF åtgärder som på både nationell och internationell nivå syftar till att hindra spridning av kärnvapen samt verifiera att sådan spridning inte äger rum
svAN Definitionen grundar sig på Sveriges åtaganden enligt icke-spridningsavtalet NPT (Nuclear Non-Proliferation Treaty) att inte skaffa kärnvapen eller bistå andra länder med att skaffa sådana vapen. De åtgärder som avses kan vara politiska, juridiska, administrativa eller tekniska och tar sikte på material, teknologi och kunskap som kan användas för att tillverka kärnvapen. I Sveriges åtagande ingår att ingen verksamhet ska syfta till att Sverige framställer kärnladdningar och att vi ska vara öppna för internationella inspektioner. Vidare ska Sverige ha en kontroll av export av kärntekniska produkter och produkter med dubbla användningsområden så att sådan export endast sker för fredliga ändamål under internationell kontroll. Målen för icke-spridning skiljer sig från målen för fysiskt skydd, men medlen kan till viss del vara desamma. En god ordning på kärnämne är t.ex. en förutsättning för icke-spridningsarbetet men även en förutsättning för att bygga upp det fysiska skyddet, liksom en förutsättning för god säkerhet och bra strålskydd.
enUPTE Nuclear Non-Proliferation Treaty

svTE barriär
svUPTE flerfaldiga barriärer
svUPTE inneslutning
svUPTE inneslutningssystem
svSA kärnsäkerhet
svDF fysiskt hinder mot spridning av radioaktiva ämnen
svAN Inom kärnsäkerhetsområdet är barriärbegreppet centralt. Begreppet är dock inte entydigt och används i olika sammanhang med olika innebörd. Ofta avses någon form av fysisk inneslutning av radioaktiva ämnen, och så används begreppet för kärnkraftsreaktorer. En barriär kan därtill vara en del av strålskärmningen, även om detta inte är syftet med barriärer. Barriärbegreppet används också i samband med den långsiktiga säkerheten efter förslutning av ett slutförvar. I detta sammanhang ska varje barriär ha till funktion att på ett eller flera sätt medverka till att förhindra eller fördröja spridning av radioaktiva ämnen, direkt eller indirekt, genom att skydda andra barriärer i barriärsystemet. Vid slutförvaring är inte djupförsvarsprincipen användbar, utan istället används principen om flerfaldiga barriärer (eng. multiple barriers). En barriär behöver inte alltid innebära fullständig inneslutning av radioaktiva ämnen. Dess avsedda funktion kan sträcka sig från fullständig inneslutning till att fördröja spridning genom att ha lämpliga fysikaliska och kemiska egenskaper. I samband med transport av radioaktiva ämnen används vanligen inte begreppet barriär. I dessa sammanhang talar man i stället om inneslutning och inneslutningssystem. Den föreslagna definitionen av begreppet ansluter sig till den som används av IAEA.
enUPTE multiple barriers

svTE djupförsvar
svSA strålsäkerhet
svDF tillämpning av flera överlappande nivåer av tekniska, organisatoriska och administrativa åtgärder för att skydda en anläggnings barriärer och vidmakthålla deras effektivitet samt för att skydda omgivningen om barriärerna inte skulle fungera som avsett
svRETE barriär
svAN Detta begrepp etablerades tidigt under utbyggnaden av kärnkraftanläggningar som en grundläggande kärnsäkerhetsprincip. Det avsåg då i första hand tillämpning av försiktiga (konservativa) antaganden och goda marginaler i konstruktionen samt flerfaldiga tekniska system för att skydda en reaktoranläggnings barriärer. Efterhand har denna kärnsäkerhetsprincip utvecklats vidare, inte minst efter olyckorna i Three Mile Island och Tjernobyl. Den avser numera ett hierarkiskt system med tillämpning av fem överlappande nivåer av olika tekniska, organisatoriska och administrativa åtgärder. Det övergripande syftet med djupförsvaret är att kompensera för möjliga tekniska fel och fel i handhavandet av anläggningen, att upprätthålla barriärernas effektivitet genom att avvärja skador och felfunktioner i anläggningen samt att skydda människor och miljö från skadlig verkan av strålning, om barriärerna inte skulle fungera som avsett. Om en nivå i försvaret fallerar träder nästa nivå in. Ett fel i en utrustning eller i handhavandet på en nivå, eller kombinationer av fel som samtidigt inträffar på olika nivåer, ska inte kunna äventyra funktionen på efterföljande nivå. Oberoendet mellan de olika nivåerna i djupförsvaret är väsentligt för att kunna uppnå detta. En extra styrka i en barriär eller djupförsvarsnivå får således inte tillgodoräknas för att acceptera svagheter i en annan barriär eller djupförsvarsnivå. Denna innebörd och detta syfte bygger på IAEA:s kravdokument och standarder för i första hand reaktoranläggningar. I kärnsäkerhetskonventionen ställs det krav på att konstruktion och utformning av kärntekniska anläggningar ska ha ett tillfredställande djupförsvar. IAEA har dessutom i sitt grundläggande dokumentet Fundamental Safety Principles (SF-1, 2006) lyft fram djupförsvar som det huvudsakliga medlet för att förebygga olyckor och begränsa konsekvenser om sådana ändå sker. Detta dokument avser alla verksamheter med strålning. Djupförsvarsprincipen är således starkt kopplad till säkerhetsbegreppet med dess åtgärder för att dels förebygga händelser och omständigheter som kan leda till spridning av radioaktiva ämnen eller skadlig verkan av strålning, dels hantera olyckshändelser så att konsekvenserna begränsas. Ett gott strålskydd är en av förutsättningarna för djupförsvaret, men varken direkta strålskyddsåtgärder eller åtgärder för fysiskt skydd omfattas av djupförsvarsprincipen, även om det finns gränsfall.

svTE beprövad teknik
svFK Principen med att använda beprövad eller utprovad teknik är jämsides med djupförsvarsprincipen grundläggande vid konstruktion och utformning av kärntekniska anläggningar. Detta är också ett krav i kärnsäkerhetskonventionen. Många av IAEA:s krav- och standarddokument lyfter fram och preciserar tillämpningen av denna princip. I Sverige har principen omsatts i Strålsäkerhetsmyndighetens föreskrifter (SSMFS 2008:1) om säkerhet i kärntekniska anläggningar. Där föreskrivs att konstruktionsprinciper och konstruktionslösningar ska vara beprövade under förhållanden som motsvarar dem som kan förekomma under den avsedda användningen i en anläggning. Om detta inte är möjligt eller rimligt, ska konstruktionsprinciperna och konstruktionslösningarna vara utprovade eller utvärderade på ett sätt som visar att de har den tålighet, tillförlitlighet och driftstabilitet som behövs med hänsyn till deras funktion och betydelse för anläggningens säkerhet. Även denna princip är således kopplad till säkerhetsbegreppet med dess åtgärder för att förebygga allvarliga händelser och begränsa konsekvenser om olyckor ändå sker. Principen om beprövad teknik ska vid beredning av tillstånd enligt kärntekniklagen tillämpas parallellt med miljöbalkens krav på bästa möjliga teknik. Detta kan även bli aktuellt i samband med återkommande helhetsbedömningar av kärntekniska anläggningar. Avvägningar i dessa sammanhang kan, med beaktande av miljöbalkens skälighetsregel, då leda fram till krav på tillämpning av bästa tillgängliga teknik som är beprövad eller tillräckligt utprovad. Det finns således ingen motsättning mellan kravet på beprövad teknik och kravet på bästa möjliga teknik.

svTE berättigande
svFK Varje verksamhet med strålning eller åtgärd för att förändra en bestrålningssituation ska medföra en nytta för individ eller samhälle som överstiger den skada som verksamheten eller åtgärden medför.
   Berättigandeprincipen har varit en av de fundamentala principerna för strålskyddet sedan den formulerades av den internationella strålskyddskommissionen, ICRP, i början av 1970-talet. ICRP rekommenderar att man redan innan en verksamhet med strålning introduceras ska bedöma om den positiva nyttan med verksamheten för individen eller samhället överväger de negativa konsekvenserna av verksamheten. Inte bara risken med strålningen ska vägas in, utan alla positiva eller negativa konsekvenser ska tas med i denna bedömning. Motsvarande bedömning ska göras i situationer där åtgärder planeras för att minska stråldoser i en exponeringssituation i ett olycksskede eller i en befintlig, pågående exponeringssituation. Även där ska nyttan med åtgärden bedömas i förhållande till vad som kan bli negativa konsekvenser. Även kostnader ingår i dessa bedömningar. Ansvaret för bedömning av berättigande ligger på flera olika nivåer. För omfattande verksamheter som har betydelse för hela samhället med en påverkan långt utanför anläggningen ligger ansvaret på de politiska beslutsorganen. För vissa verksamheter och produkter ligger ansvaret på tillsynsmyndigheten. I samband med medicinsk bestrålning görs bedömningar av berättigande i fråga om typer av undersöknings- eller behandlingsmetoder på en övergripande nivå av t.ex. Socialstyrelsens vetenskapliga råd eller Statens beredning för medicinsk utvärdering, där metoden granskas mot vetenskap och beprövad erfarenhet. För den enskilda patienten är det den läkare som ansvarar för undersökningen eller behandlingen som ska avgöra detta.

svTE optimering
svUPTE ALARA
svUPTE dosrestriktion
svFK Strålskyddet ska utformas så att sannolikheten för att exponeras, antalet personer som utsätts för strålning och storleken på varje individuell stråldos hålls så låg som det rimligen är möjligt med hänsyn tagen till ekonomiska och samhälleliga faktorer.
   Den andra viktiga huvudprincipen som har formulerats av ICRP är principen om optimering av skyddet. Denna process vidtar efter det att en verksamhet har förklarats vara berättigad. Även denna process ska appliceras på de tre exponeringssituationerna; planerad exponering, existerande exponering och exponering i olycksituationer. Existerande exponeringssituationer är t.ex. radonexponering eller cesium i naturen efter Tjernobyl och provsprängningarna av atombomber. För planerad verksamhet gäller det att hålla sannolikheten för att de möjliga stråldoser verksamheten kan ge, antalet individer som kan få stråldoser och storleken på dessa stråldoser så låga som rimligen är möjligt, ALARA (As Low As Reasonably Achievable). Många tekniker används för att uppnå detta, från komplicerade beräkningsmodeller till enkla bedömningar baserade på sunt förnuft, allt beroende på komplexiteten i verksamheten. Optimeringen är ett instrument som har använts i mer än 30 år och åstadkommit stora reduceringar av doser till både arbetstagare och allmänhet. I verksamheter med strålning är det en pågående process. I optimeringsprocessen används flera verktyg såsom dosrestriktioner (dose constraints) för planerad verksamhet och referensnivåer för existerande exponeringssituationer och i beredskapsplanering. I medicinsk verksamhet är optimeringen av strålskyddet för patienten den, vid sidan av berättigandet, viktigaste processen för att få den högsta nivån av patientsäkerhet. Många parametrar ingår i optimeringsprocessen. Bland annat används diagnostiska referensnivåer som ett jämförelseinstrument som ger en avsevärd reduktion av patientstråldoser med bibehållen kvalitet i undersökningar.
enUPTE As Low As Reasonably Achievable
enUPTE ALARA
enUPTE dose constraint

svTE bästa möjliga teknik
svSYTE BMT
svUPTE bästa tillgängliga teknik
svUPTE BAT
svFK Regeln om bästa möjliga teknik (BMT) finns i 2 kap. 3 § miljöbalken. Begreppet inrymmer såväl den använda tekniken, dvs. det sätt på vilket en anläggning konstrueras och byggs, som hur den drivs, underhålls och avvecklas. Tekniken måste från teknisk och ekonomisk synpunkt vara möjlig att använda inom branschen i fråga. Det innebär att den ska vara tillgänglig och inte bara förekomma på experimentstadiet (jfr prop. 1997/98:45). Det har dock i ett senare sammanhang förtydligats att det inom ramen för BMT kan ställas krav på att ny teknik utvecklas i de fall detta är möjligt och även i de fall då tekniken måste anpassas till de individuella förhållandena på platsen (jfr prop. 2001/02:65). Enligt den s.k. avvägningsregeln ska kravet på bästa möjliga teknik gälla i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla det. Vid denna bedömning ska särskilt beaktas nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder (2 kap. 7 § miljöbalken). De krav som kan ställas efter att en sådan avvägning har skett kan sägas motsvara kravnivån för bästa tillgängliga teknik (BAT; Best Available Technique).
   För verksamhet med strålning kan tillämpning av BAT/BMT ingå som del av de åtgärder som krävs i optimeringen. Både BMT och optimering syftar till att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Gemensamt för principerna är även att när det gäller kraven på åtgärder så ska nyttan vägas mot kostnaderna för dessa. Tyngdpunkten för BMT/BAT kan dock sägas ligga när tillstånd till en verksamhet prövas. Den prövande myndigheten ska vid prövningstillfället bedöma om verksamhetsutövaren har redovisat BMT/BAT. Om detta bedöms vara fallet och om andra krav är uppfyllda, kan tillstånd ges. En sådan bedömning ska även göras för optimering. Det föreligger dock en fortlöpande skyldighet för en verksamhetsutövare att optimera strålskyddet under tillståndets hela giltighetstid. Kravet på optimering upphör alltså inte i och med tillståndsprövningen. Vid den fortlöpande optimeringen ska även tillämpning av bästa möjliga teknik ske genom att verksamhetsutövaren undersöker om verksamheten uppfyller moderna normer och krav samt med beaktande av den s.k. avvägningsregeln vidtar de åtgärder som är motiverade av dessa. Slutsatsen av detta är att det inte föreligger någon konflikt mellan principerna.
   Vad som är bästa möjliga teknik kommer att utgöra grund för prövning av frågan om skyddsåtgärder och försiktighetsmått. Vid beredning av tillstånd för kärntekniska anläggningar ska frågor om BMT/BAT även vägas mot de grundläggande principerna i kärnsäkerhetskonventionen (SÖ 1995:71) om beprövad eller utprovad teknik. Beprövad eller utprovad teknik kan därmed sägas utgöra en viktig förutsättning för att bedöma BMT/BAT.
enUPTE BAT
enUPTE Best Available Technique

svTE radiologisk olycka
svUPTE skadlig verkan av strålning
svFK Begreppet radiologisk olycka har inte använts i föreliggande definitioner och tolkningar. I stället används uttrycket ”skadlig verkan av strålning” för att beskriva den effekt som ska undvikas genom olika sorters skydd. Uttrycket kan användas om såväl joniserande som icke-joniserande strålning och är så enkelt att det inte behöver någon särskild definition. En ytterligare fördel är att det inte blir någon förväxling med den konventionsbundna definitionen av radiologisk olycka inom ramen för den föreslagna lagen om ersättning och ansvar vid radiologiska olyckor (jfr prop. 2009/19:173) som ju enbart tar sikte på joniserande strålning.












